Postmodernism
Hem Upp Logik Vetenskapsfilosofi Anlytisk filosofi Syntetisk filosofi Värdefilosofi Postmodernism

 

Derrida
Foucault
Feminismen
Sammanfattning

Du har nu följt det västerländska tänkandet från försokraterna och långt in på 1900-talet. Någon riktig sammanfattning har du inte fått och en sådan kan jag inte heller ge dig. Men en ansats till att försöka förstå det som kallas postmodernismen ska jag ändå försöka göra på denna sista sida. Och i detta projekt kommer att ingå att knyta samman en del trådar i AB-kursen.

En stor del av A-kursens filosofi sysslar med vad som brukar kallas metafysik. Även många av B-kursens filosofer berör sådana frågor som brukar räknas som metafysiska. Vad är då metafysik och vad sysslar den med?

bulletEn rent språklig förklaring hänger samman med hur Aristoteles skrifter kom att sammanställas. Några av dem kom att placeras efter den som kallas Fysiken och som sysslar med det empiriskt mätbara. Det som kommer efter fysiken blir på grekiska metafysiken.
 
bulletVi kan också påminna oss Humes gränsdragning mellan det vetbara, det som grundar sig på sinnesintrycken eller fenomenen, och det ovetbara, det som inte gör det. Detta senare kallade Hume för metafysik och syftade på sådana begrepp som substansen, jaget, induktionen och kausaliteten men även på värden.
 
bulletNära Hume ligger Wittgenstein i sitt tänkande i Tractatus. Han skiljer där på meningsfulla satser, som är utsagor om sakförhållanden och som går att verifiera och tillskriva ett sanningsvärde, vilket innebär att de är antingen sanna eller falska, och meningslösa satser, sådana som inte är tänkta att förnekas. De meningsfulla satserna är vetenskapens utsagor medan många av de meningslösa satserna hör till filosofins utsagor, bl.a. dem om värden. Avsikten med Tractatus var just att göra denna kartläggning och samtidigt visa att därmed ingenting av värde och vikt egentligen blev sagt.
 
bulletOckså Heidegger sysslar i sin filosofi med skillnaden mellan vetenskapens och filosofins utsagor. Vetenskapen sysslar med varanden (vad-het) medan filosofins viktigaste fråga är den om varandets vara (att-het). Vad innebär det egentligen att något är till? I sitt försök att inringa varat kommer Heidegger att dröja vid dess motsats - intet. Den objektslösa ångesten kan ses som till-varons (människans) förståelse av intet.

Det som inom filosofin brukar kallas för postmodernismen - inspirerat av en bok av den franske filosofen Jean - Francois Lyotard: Den postmoderna situationen -  är en uppgörelse med hela den metafysiska traditionen och dess sökande efter en helhet och fast grund och mening. Det gäller såväl ontologiskt och kunskapsteoretiskt som värdeontologiskt.

Sammanfattningsvis kan man säga att de flesta postmoderna tänkare är överens om följande påståenden:

bulletMänniskans död:
Människan har ingen bestämd natur, hon är bara en position i språket.
Hon har alltså inte något bestämt väsen, i det håller man med Sartre.
Men hon har inte heller den frihet som Sartre dömer henne till.
Det moderna subjektet är en konstruktion av moderniteten.
Vad som är mänskligt är ytterst en konstruktion.
Redan Freud visar att det mesta är oåtkomligt för jaget.
 
bulletHistoriens död
Det finns ingen sammanhängande berättelse eller något mål för historien.
När vi ser sådana mål och sammanhang tolkar vi bara.
 
bulletMetafysikens död
Det finns inget sant vara som kan utgöra grunden för tänkandet.
 

Jacques Derrida

Derrida projekt är att närläsa den västerländska metafysiska traditionen för att därigenom hitta dess dolda förutsättningar och tankestrukturer. För att förklara vad detta innebär behöver jag göra en liten omväg:

bulletGenom att analysera hur någon uttalar sig om företeelser och världen kan jag komma underfund med vilka grunder den personen har för sitt tänkande. Den människa som säger (och det gör väl de flesta av oss): "Solen går upp klockan så och så och går ner klockan så och så" är i sitt språk kvar i den äldre föreställningsvärld som kallas geocentrisk och som tänker sig jorden som världens stillastående nav kring vilket alla himlakroppar roterar (Aristoteles). Vi som säger så är ju medvetna om hur naturvetenskapen tänker i denna fråga idag och har nog också accepterat denna tanke, men vi är, skulle man kunna säga med en hänsyftning till Sartres tankar i Kritik av det dialektiska förnuftet, kvar i språkets "tröga handlingsfält".

Lite mer förrädiskt kan det kanske vara när vi säger sådant som: "Naturen strävar efter mångfald" eller "naturen vill liv". Tillskriver vi dessutom Darwin dessa tankar är vi helt fel ute. Darwin föreställde sig utvecklingen som helt slumpartad, som en serie tärningskast skulle man kunna säga, där sexorna representerar de arter som överlever. Men i våra uttalanden avslöjar verben "strävar" och "vill" ett ändamål eller syfte, genom dessa verb har vi besjälat naturen och tillskrivit den en avsikt. Besjälningen sker genom att vi använder allmänbegreppet "naturen" som om det refererade till något enskilt objekt, som om det vore något i sig och oberoende av sina beståndsdelar och inte en samlande beteckning på allt det som vi menar "ryms" under begreppet "naturen". Är man nominalist, menar man att alla de enskilda företeelserna finns, men samlingsbegreppet "naturen" är bara ett namn som vi människor har givit till den "mängd" företeelser som vi vill foga samman.
 
bulletOm vi vill göra upp med den metafysiska traditionen ställs vi inför stora problem. För att tala om metafysiken behöver vi använda oss av metafysiska begrepp. Men dessa begrepp är redan bebodda av betydelser, nämligen de som givits dem när de uppstod. När de gamla grekerna "uppfann" filosofin, "uppfann" de också ett språk, nämligen det filosofiska språket och det är detta språk vi använder oss av då vi ska försöka tänka nytt. Hur ska vi kunna tänka nytt med "gamla" ord?
 
bulletVi kan alltså inte tala om det metafysiska språket med ett icke-metafysiskt språk. Det var för att försöka lösa detta dilemma som Heidegger skapade sina egna begrepp, begrepp som naturligtvis kritiserats av många andra filosofer.

Det är på ett liknande sätt som jag gjorde på min lilla omväg, som Derrida gör när han närläser de viktiga filosoferna. Själv kallar han sig för "grammatolog" och hans fokus riktas således inte bara på vad som sägs utan också på hur det sägs.

Vad alltså Derrida är ute efter är att blottlägga grunderna för Västerlandets metafysiska tänkande och det gör han, menar han, genom att dekonstruera de stora filosofiska texterna.

En viktig inspiratör för Derrida är Nietzsche, som enligt Derrida är den siste store metafysiske tänkaren och som själv kritiserar föregångarna på ett sätt som i mycket föregriper Derridas egen verksamhet.

Nietzsche såg ju metafysiken som ett tänkande i två världar, vilket framgår av den tabell som finns på sidan om Nietzsche. Derrida ser en liknande polaritet:

Platon varat

idéerna

närvarande i fenomenen som deras grund

icke - varat

fenomenen

bestäms av  idéerna

Descartes jaget

grunden för fenomenen

närvarande för sig självt genom cogitot

fenomenen i medvetandet

bestämda av jaget

fenomenologin föremålet

närvarande i åskådningen

åskådningen

 

I detta tänkande finns en polaritet mellan:

bulleten grund (varat, jaget, föremålet)
bulletdet som bestäms av grunden

Den grundläggande förutsättning, som Derrida tycker sig finna i sin läsning av de metafysiska texterna, är att de alla tänker det grundläggande som något närvarande.

bulletidéerna är närvarande i fenomenen
bulletjaget är närvarande för sig självt
bulletfenomenen är närvarande i åskådningen

Också i Freud ser Derrida en föregångare eftersom denne menar att jaget i själva verket till stora delar är dolt för sig själv genom att vi inte har tillgångar till den del av jaget som Freud kallar det omedvetna.

Det är således grunderna för denna föreställning om det närvarande som Derrida synar i sömmarna. Det finns ingen absolut närvaro menar Derrida, eftersom vi aldrig kan förstå vad närvaro innebär utan att också tänka oss frånvaro.

Här kan vi påminna oss Herakleitos dialektiska tänkande. Vi kan aldrig helt förstå ett begrepp utan att tänka oss dess motsats. "Lång" kräver för uttömmande förståelse "kort", "gammal" "ung" osv.

Detta tänkande återkommer t ex i dialektiken i marxismen. Men här betonas inte skillnaden, den upphävs i stället genom att tesen och antitesen ger upphov till den nya enhet som kallas syntesen.

För att tänka alternativt måste alltså Derrida i stället för närvaro betona frånvaro. Och att detta alternativa tänkesätt inte är helt godtyckligt kan visas genom ytterligare en omväg via en "text" som också Derrida dekonstruerar.

bulletSpråkvetaren Ferdinand de Saussure (1857 - 1913) har haft ett stort inflytande över hur vi idag uppfattar språket. Han ser hela språket som ett system eller en struktur, där de minsta delarna får betydelse av hur de förhåller sig till varandra och alltså inte i första  hand genom att referera till någonting utanför systemet. De enskilda tecknen är godtyckliga och ser olika ut i olika språk. Vi förstår således inte språket som summan av tecknen utan som en sammanhängande struktur av tecken som till sin yttersta grund bestäms som skillnader.

Språkets minsta delar får hjälpa till i denna förklaring. De kallas för fonem och är således inte små självförklarande monader som Leibniz minsta helheter utan bestämda som:
 
bulletminsta betydelseskiljande enhet.
Jämför orden "tal" och "tall" och lyssna på hur de uttalas.
Det som skiljer dem åt är a-ljudet, som i "tal" är långt och i "tall" kort.
(a:) och (a) är alltså två fonem. Alla språk består inte av samma fonem. För att ett språk ska ha ett fonem, måste just det ljudet vara betydelseskiljande i just det språket. Indoeuropeiska språk använder sig av fler "volalljud" än semitiska språk. Därför var till exempel grekerna tvungna att lägga till vokaler till det feniciska alfabetet, som bara bestod av konsonanttecken. De nordiska språken är extra vokalrika, därför behöver de särskilda tecken för Å, Ä och Ö.

I skillnaden så att säga närvarar de andra tecknens frånvaro. De lämnar "spår" efter sig. Det är genom dessa spår som de andra tecknen närvarar. Något kan alltså endast bli närvarande i förhållande till något annat. Det kan endast förstås genom skillnaden till det andra.

(För att förstå Derridas tankar om "spår" kanske vi kan tänka oss en stig i skogen. Ett sätt att förstå vad en stig är är att tänka den som spår av vandrare, som inte längre finns här i skogen.)

En annan grundläggande tanke i den västerländska filosofiska traditionen är att skriften alltid har setts som sekundär. Detta beror på att skriften har ställts i relation till talet.

bulletTalet är direkt närvarande som uttryck för subjektets inre upplevelser.
Det är således primärt
bulletSkriften är en yttre manifestation,
som kommer efter talet och försöker gestalta det genom sina tecken.
Den är sekundär.

Derrida vänder först på förhållandena. Något kan endast vara närvarande i förhållande till något annat. Skriften är alltså närvarande i förhållande till talet, som betecknar något som skett. Och talet är närvarande i förhållande till skriften som något som ska ske.

Derrida hänvisar till Heideggers och Husserls analyser av tiden. Nuet är skärningspunkten mellan det förflutna och framtiden. Det "bevarar" det förflutna och "överlämnar" sig åt framtiden. För att förstå nuet måste vi också förstå det förflutna och framtiden. Nuet kan alltså inte förstås genom bara sig självt (så tänkte ju Spinoza när det gällde substansen: "det som är i sig självt och förstås genom sig självt" och därför kom han fram till att allt var en enda substans) utan också som skillnad mellan det förflutna och framtiden. Det förflutna och framtiden finns som spår i nuet.

bulletNuet är ett resultat av det förflutna. Det bär inom sig spår av det förflutna.
Man skulle kanske kunna säga att nuet är det förflutnas barn.
bulletNuet är samtidigt framtidens föräldrar, det bär också framtiden inom sig.
bulletNuet upplevs som det närvarande, men det är präglat av det frånvarande,
såsom det förelåg i det förflutna som upplevt närvarande nu
och såsom det kommer att föreligga i framtiden som upplevt närvarande nu.
Grunden är alltså inte en närvaro utan en frånvaro.
bulletNuet är dessutom till sin grund ständigt undflyende.
Redan när vi benämner det, så har det flytt.
Redan när vi talar om det så är det frånvarande.

Den grund som Derrida genom sin dekonstruktion kommer fram till som alternativ till metafysikens tanke om det närvarande är alltså det frånvarande. Har Derrida därmed inte bara ersatt en föreställning med en annan?

Nej, han menar att han inte har gjort det eftersom det han ersatt "det närvarande" med inte är något som kan bestämmas utifrån sin egen grund (som Platons idéer, Descartes jag och Husserls föremål). Metafysikens projekt att finna en grund för mening och sanning har visat sig vara byggd på lösan sand. Metafysiken har sökt ett ursprung men Derrida menar sig ha funnit att : "Det är icke - ursprunget som är det ursprungliga".

bulletDet närvarande förutsätter det frånvarande.
bulletDet är inte "något" som är grunden utan "inget".
Vi förstår "det ena" genom det sätt det skiljer sig från "det andra"
bulletDenna skillnad går endast att uttrycka genom "är inte".
bulletDet finns alltså inte ett ursprungligt "något".
bulletAllt handlar om ett spel av skillnader

Michel Foucault

Foucault tillhör den generation av franska filosofer som brukar kallas för strukturalister, själv värjde han sig mot den beteckningen. Den har dock uppstått med bland annat utgångspunkt i Saussures tänkande om språket som en struktur. Den franska strukturalismen är en protest mot bland annat Sartres tänkande om för-sig:s autonomi och frihet.

I själva verket handlar allt ytterst om makt, menar Foucault och anknyter därmed till Nietzsche. Ett grundläggande begrepp för Foucault är episteme. Det är grekiska och betyder kunskap. Vi känner igen ordet i epistemologi eller kunskapsteori. För att förstå vad Foucault menar med episteme kan vi påminna oss Kuhns begrepp paradigm. Med det menade han böjningsmönster för tanken och vi diskuterade skillnaden mellan den geocentriska världsbildens paradigm och det som karaktäriseras av den heliocentriska världsbilden.

Foucault kopplar begreppet episteme till begreppet diskurs, som ungefär betyder regelstyrt samtal. Här kan vi associera till Wittgensteins tankar om språkspel. Men till skillnad från hur Wittgenstein tänker om språkspelen, som vi kan förstå och använda oss av, så föreställer sig Foucault att det är dessa diskurser som i stor utsträckning bestämmer hur vi ska tänka. Vi är så att säga diskursernas fångar. Det autonoma jaget, som Sartre hävdade, finns inte, det är bara en chimär. Diskurs kan förstås dels som hela språket, alltså summan av språkspelen, men också som enskilda språkspel. Varje diskurs har sin dolda uppsättning regler. Vi kan jämföra med en grammatik. En sådan bestämmer hur vi ska göra i ett språk för att forma olika satser. Ska vi till exempel framställa frågor på engelska måste vi enligt grammatiken använda så kallade do-konstruktioner. Detta kan vi lära oss, eftersom vi har tillgång till grammatiken. Diskursernas grammatik är dold för oss, vi är omedvetna om reglerna, vi bara följer dem och tror att vi gör det av fri vilja. Vi tror att vi bestämmer reglerna för vårt tänkande, när det i själva verket är reglerna i diskursen som bestämmer hur vi ska tänka.

Återgår vi till jämförelsen med engelskans sätt att formulera frågor grammatiskt, så kan vi lätt se hur det går till genom att utgå från ett språk som svenskan, som använder sig av omvänd ordföljd i stället. Men vi kan inte på samma sätt betrakta diskurserna utifrån, eftersom vi är deras fångar. Eftersom vi tänker genom dem, kan vi inte tänka om dem.

bulletLåt oss jämföra med Derridas tankar om den metafysiska traditionen.
Den kan beskrivas som en diskurs.
Den bestämmer redan hur vi ska tänka i metafysiska frågor i stor utsträckning.
bulletVi kan också använda Wittgensteins tankar om språkspel:
Att tala metafysik är att använda sig av det metafysiska språkspelet.
Gör man andra drag än de förväntade så gör man något annat än "spelar" metafysik.
bulletÄven Quines tankar om att det aldrig går att översätta fullständigt
från ett språk till ett annat är användbara här.
Det finns inget "neutralt" språk, som kan ligga till grund för en översättning.
Vi översätter alltid med det egna språket som utgångspunkt
med allt vad det rymmer av underförstådda regler för hur vi ska beskriva världen.

Ett tredje begrepp hos Foucault, som är viktigt för att förstå hans tänkande är genealogi. Ordets grundbetydelse är släktforskning, men Foucault lägger in en delvis annorlunda betydelse. Han skiljer på två slag av historieforskning:

bullettraditionell historieforskning
som ser forskaren som en iakttagare som står vid sidan om
och som har tillgång till en objektiv sanning,
även om denna sanning är resultatet av en tolkning.
Den traditionella historieforskningen söker en sammanhängande tidlös sanning
genom att försöka foga samman de enskilda händelserna till ett begripligt förlopp.
Den ser historien som teleologisk, dvs.. som riktad mot ett mål.
detta gäller såväl Hegels idealistiska historieskrivning
som marxismens materialistiska.
Den är realistisk i betydelsen att den tror att det existerar en berättelse
oberoende av forskaren som studerar denna berättelse.
De dolda förutsättningarna är:
bulletett överhistoriskt perspektiv (forskaren står "utanför" det förlopp han studerar)
bullettron på eviga sanningar
bullettron på själens odödlighet
bullettron på ett självidentiskt medvetande (Descartes)
 
bulletgenealogin
inriktar sig i stället på de enskilda unika händelserna
och alltså inte på hela förloppet
Kunskapsteoretiskt är den nominalistisk,
dvs.. det finns inga generella begrepp oberoende av oss,
det enskilda går alltid före det allmänna,
allt är ytterst konstruktioner av diskurserna.
Det sammanfogade förloppet, som hela historien kan framstå som,
är just det, alltså en sammanfogning eller en konstruktion
av den som studerar historien.
Hur han eller hon tolkar och sätter samman
de olika delberättelserna till en hel berättelse
beror ytterst på diskurserna.

Vi jämför alltså

bulletrealism
det finns en verklighet oberoende av oss och våra föreställningar om den.
Vårt språk och eller vårt tänkande om verkligheten
står i någon sorts relation till denna verklighet.
Allmänbegreppen finns oberoende av oss
bulletnominalism
det finns ingenting utanför våra beskrivningar som vi kan veta något om.
Det vi uppfattar som allmänbegrepp är bara namn vi givit åt våra upplevelser.

Foucaults alla arbeten går ut på att blottlägga diskursens dolda regler. I det kan han jämföras med Derrida. Han menar att han sysslar med Vetandets arkeologi, vilket också är namnet på en av hans böcker.

I Vansinnets historia försöker han kartlägga föreställningen om det mänskliga förnuftet. Den rådande historieskrivningen förutsätter ett universellt förnuft och en kontinuitet i historien. Grunden för dessa antagande är en humanistisk metafysik med rötterna hos Platon. Men Foucault menar sig komma fram till att det inte finns något sådant universellt förnuft. I stället handlar det ytterst om avbrott, oförnuft och diskontinuitet. Det existerar alltså inga metasanningar. Historien, som vi har förstått den är död. Det är också det metafysiska subjektet. Såväl det som historien är bara konstruktioner av diskursen.

1650 framställs sinnessjukdom som förnuftets motpol av Descartes. Ungefär samtidigt börjar de sinnessjuka interneras. Här går teori och praktik hand i hand. Reglerna för den moderna diskursen om vansinnet konstitueras. Det vetenskapliga förnuftet så att säga definierar ut vansinnet som sin skadliga motpol. I äldre tider levde de som tänkte annorlunda bland övriga i samhället. Endast om de utförde farliga handlingar avskiljdes de. Vi kan i detta sammanhang påminna oss om hur man i Sovjetunionen, särskilt under Stalintiden, placerade många så kallad dissidenter, alltså oliktänkande, som sinnessjuka i särskilda läger.

Grunden för modernitetens diskurs är makt, kontroll och disciplin. Benthams panoptikon blir till själva sinnebilden för Foucault. Ett panoptikon, som Bentham beskriver det, är ett torn i mitten av ett fängelse format som en rund tårta. Varje cell är en tårtbit, med ett fönster mot tornet, genom vilket fångvaktaren kan se fången, men inte fången fångvaktaren. Fången vet bara att han är bevakad, men han vet inte när. De olika tårtcellerna är sinsemellan avskilda av fönsterlösa och ljudisolerade väggar. Fångarna kan alltså inte se varandra.

I Sexualitetens historia försöker Foucault denna gång beskriva synen på sexualitet genom tiderna. Vad som anses normalt och onormalt skiftar. Själva sexualiteten är ytterst en konstruktion av diskursen. Dikotomin hetero- och homosexuell är en modern konstruktion, menar han. För grekerna fanns sexualiteten och den gestaltades/utlevdes olika beroende på situationen. Diskursens formulering av sexualiteten handlar ytterst om makt och kontroll. Foucault arbetar med empiriskt material som instruktioner för bikten till biktfäder och utformningen av lokaler för att kontrollera det fysiska, som skolor.

Makten är inte pryd i den bemärkelsen, som vi ofta tror, så att den skulle vilja förtrycka sexualiteten. Den vill bara kontrollera och behärska vår sexualitet som ett medel att också kontrollera oss. Ytterst handlar det inte om viljan att undertrycka utan om Viljan att veta.

Gemensamt för hans undersökningar är att de vill visa att det inte finns någon sanning eller något som kan kallas normalt oberoende av de diskurser som för tillfället styr samtalet.

Feminismen

Egentligen är inte feminismen någon enhetlig rörelse. Vad som gör att jag placerar in den i detta sammanhang, alltså på sidan om postmodernismen, är att den utgår från att det rådande sättet att tänka är en konstruktion och ett uttryck för manlig makt. Man kan göra en enkel analogi:

bulletPlaton utgick från att de enskilda företeelserna fick sitt värde genom de idéer de avspeglade
Måttstocken för sinnevärlden var idévärlden
bulletDen västerländska tanketraditionen utgår från en grund som är manlig.
Mannen är den förutsatta måttstocken och kvinnan förstås som det andra.
bulletMannen blir således primär och värdefull
bulletKvinnan blir sekundär och värdelös

Gemensamt för de flesta feministiska filosofer är att de:

bulletvill belysa och bekämpa kvinnors underordnade ställning i samhället

Det finns många aspekter av feminism:

bulletfeministisk vetenskap
som syftar till att förstå och förklara ojämlikheter i samhället
men också till att förändra
så att samhället blir jämlikt.
Den upphäver kravet på att vetenskapen ska vara objektiv
och försvarar sig med att det har den ändå aldrig varit.
Den har varit präglad av en manlig syn på tillvaron
och dessutom sexistisk genom att framställa kvinnor på ett förtryckande sätt.
På sidan om Det moraliska förnuftet presenterar jag Genevieve Lloyds bok
Det manliga förnuftet
 
bulletfeministisk kunskapsteori
som menar att det kvinnliga och det manliga förnuftet är olika.
Vad som skiljer åt är att män och kvinnor genom historien har haft olika erfarenheter
och dessa utgör grunden för sättet att tänka.
Förnuftet är alltså inte oberoende av den kontext,
alltså det sammanhang det befinner sig i.
 
bulletfeministisk etik
som menar att den manliga och den kvinnliga moralen skiljer sig åt.
Detta har jag diskuterat i samband med Carol Gilligan
och den omsorgsetik, som hon talar om. Den är en form av dygdetik.
En sådan försöker nyaristotelikern Martha C Nussbaum utforma.

Det har varit vanligt att inom feminismen skilja mellan

bulletkön
som man menar är grundat i biologin
 
bulletgenus
som man menar är en social konstruktion
Vad som alltså bestäms som "manligt" och "kvinnligt"
är inte naturgivet utan bestäms av samhället;
med Foucaults sätt att tänka skulle vi kunna säga:
bestäms av diskursen.
Denna diskurs menar feminismen har varit patriarkal.
Mannen har alltså bestämt kvinnan
som, med Simone de Beauvoirs ord "det andra könet".

Men denna dikotomi ifrågasätts av Judith Butler, som menar att också könet är en konstruktion av den manliga diskursen. Inspirerad av bland andra Foucault ifrågasätter hon "naturliga sanningar" om sexualiteten. Hon använder uttrycket den heterosexuella matrisen för att klargöra att tänkandet om sexualiteten bygger på den dolda förutsättningen att heterosexualitet är det normala som allt annat ska mätas mot. Den är måttstocken för tänkandet. Därmed fastställs homosexualitet som det annorlunda och onaturliga. Allra mest hotande blir bisexualiteten, eftersom den inte passar in i dikotomin heterosexuell/"rätt" och homosexuell/"fel".

Man kan välja att beskriva feminismen som ett avgränsat fenomen eller som ett tankesätt som är integrerat med andra. Jag har valt det senare och presenterar därför två filosofer med utpräglade feministiska inslag i sin filosofi på annan plats, nämligen Seyla Benhabib och Martha C Nussbaum. Man skulle också kunna säga att dessa två filosofer inte har kvoterats in i kursen för att de är kvinnor eller feminister utan att de finns här i sin egen rätt. Egentligen kan man nog fastslå att de grundläggande feministiska tankarna om det patriarkala förtrycket genom historien är så självklara, när de väl har uppenbarats att de kan räknas som etablerade sanningar. Att dessa sanningar inte gestaltats i den praxis som är det mänskliga livet fullt ut ens i de så kallade mest upplysta demokratierna visar bara att det är långt mellan idé och verklighet i människornas rike.

Sammanfattning:   

Det som alltså är gemensamt för postmodernismen är:

bulletprotesten på metasanningar

Det finns alltså ingen arkimedisk punkt som vi kan vila vårt vetande på eller någon metateori, som förklara allt. Alla sanningar är kontextuella, beror alltså på de särskilda omständigheterna eller situationerna i rummet och tiden.

Liknande tankar har vi mött utanför den franska postmodernismen i denna B-kurs, tänker jag, fast formulerade i ett annat filosofiskt språkspel:

bulletNär Quine menar att vi inte har tillgång till något neutralt språk som gör översättningar möjliga, så förkastar han därmed en säker grund som närvarande, tänker jag. Det finns ingen måttstock, som vi har tillgång till "utanför" systemet.

Likaså när han ifrågasätter den klara skillnaden mellan analytiska och syntetiska satser och menar att båda ingår i en struktur där de satser som vi kallar analytiska befinner sig i centrum medan de syntetiska är mer perifera och att detta system inte är statiskt utan föränderligt. De analytiska satserna förstås bara i relation till de syntetiska och satser kan förskjutas i denna struktur i förhållande till varandra.
 
bulletNär Rawls med sin koherensteori för värden menar att en moralisk princip kan anses välgrundad om den överensstämmer med vår allmänt accepterade värdeuppfattning. Men denna värdeuppfattning är inte given en gång för alla utan skiftar bevisligen i tid och rum.

Postmodernismens tankar ses av många som en invändning mot vad som brukar kallas det moderna projektet, som postmodernisterna hävdar är ett sökande efter helheter i syfte att behärska. Så vill t ex människan med hjälp av sin teknik och sin metafysik kontrollera och behärska naturen, de rika länderna styra och plundra de fattiga och männen kvinnorna. Mot detta håller postmodernisterna fram det icke-kontrollerbara, det egentligen grundlösa och de många alternativa och alltid preliminära sanningarna.

Värdeontologiskt innebär detta att en realism ersätts av en nihilism. Detta behöver dock inte leda till en uppgivenhet vad gäller värdena utan bara till att värdeobjektivismen måste ersättas av t ex en koherensteori.

Källor: Du kan få en bra bild av Foucaults tänkande i Ola Sigurdson, Den goda skolan, Thales
Vill du veta mer om Judith Butler får du en bra introduktion av Tiina Rosenberg i Könet brinner, som är en antologi av texter skrivna av Butler och utgivna av Rosenberg på Natur och Kultur

Tillbaka till Komvux Gotland